Dansande sockervadd

Idag har ångesten och rädslan inför operationen slagit till för fullt.

Jag vet inte direkt varför, det är nog bara att det är en vecka kvar.

Hur ska det gå, kommer han klara operationen, hur kommer han må efter? Frågorna är många...

 

Nixo själv är pigg som innan. Vi körde lite agility med väldigt låga hinder och slalom häromdagen.

Han lyste upp och körde järnet. Jag var lite rädd för att hans ben skulle ta stryk så vi körde bara en kort stund.

Men glädjande nog så har han inte visat någon hälta efteråt.

Han springer i racerfart och verkligen älskade att göra något.

 

Igår var det för varmt och både han och Minus hade varit ute hos E hela dagen så friskluften verkade göra dem både gott och trötta.

 

Jag måste försöka fokusera på dag för dag och inte tänka för mycket på nästa tisdag. Jag måste njuta av vår tid tillsammans lite extra, speciellt nu när han mår såpass bra som han gör.

Hur ont kommer han ha, hur lång tid tar det tills han blir sitt vanliga jag, kommer han bli sitt vanliga jag eller kommer operationen ta för hårt på honom?

 

Ja allt sånt snurrar i huvudet...allt känns ganska jobbigt just nu och jag vill bara blåsa av allt och åka hem och sätta mig i skuggan och bara klappa på honom.
Men då kommer paniken bli ännu större och jag kommer dessutom stressa upp honom. Jag måste hålla mig stark, visa honom en massa kärlek och intala oss båda att

 

VI KOMMER KLARA DET TILLSAMMANS! TILLSAMMANS ÄR VI STARKA!

 

Mitt älskade stora hjärta!

Varje kväll kommer det krypande. Men om det är ångest, rädsla eller både och har jag svårt att känna skillnaden på.

Kanske är för att jag har ångest för det som händer nu och rädsla inför framtiden?

 

Nixo mår bra just nu. Hänger med på promenaderna och igår höll han högre tempo än på länge. Han blir verkligen glad av att få gå ut och gå med Hallon och Minus. Han vill inte så gärna gå själv, han vill hänga med gänget.

 

Han har tappat jättemycket päls, helt avfälld och fäller fortfarande. Ska se om jag hinner bada honom i helgen. Den pälsen som är kvar stöter inte bort smutsen lika bra som tidigare.

Veterinären vet inte varför, kan vara pga kortisonen eller pga något annat. Men det prioriteras inte just nu. Hans ben prioriteras inte heller. Men just nu haltar han inte alls och verkar inte ha ont någonstans.

 

Men så kommer då kvällen. När A går och lägger sig följer han med men fortsätter förbi hennes rum. Han ligger mellan hobbyrummet och duschrummet. Tror det är svalast där.

Tankarna kommer, tänk om han inte vaknar imorgonbitti, tänk om han har feber imorgon, tänk om han är mycket sämre imorgon, tänk om han har ont imorgon...tänk om...tänk om..

 

Jag försöker intala mig själv att bara njuta av tiden vi har just nu. Och det gör jag, på dagarna. Men vid läggdags är det jobbigt. Jag vill ju så gärna att vi ska få fler dagar, det känns som att vi har fått lånad tid.

 

Men det är inte säkert, han kan klara det, han kan få mediciner så han klarar sig fler år till.

Kanske beror det på det jag har sagt, så länge han mår så här bra så får han vara med...det är nog därför jag är rädd att han imorgon är mycket sämre. Jag vet att jag inte behöver ge upp direkt, jag vet att jag får ringa Helsingborg direkt när något förändras. Men tänk om vi inte vinner nästa fajt....tänk om...

 

Så jag fortsätter upprepa samma mantra hela tiden, vi ska klara det, vi kommer klara det, han kommer bli helt frisk. Så är det bara!

 

Nu är det en ny dag och vi ska njuta...inomhus...för idag regnar det. Nixo gillar inte regn, han vill gärna vara torr i pälsen. Sån har han alltid varit ;)

 

Mitt stora hjärta, min stöttepelare, min hjälte!

 

Jag älskar honom över allt!

Det här har från början varit Nixos blogg. Den kom till när han var runt fyra-sex månader, jag ville dela med mig av Nixo och hans bus och tokigheter.

 

Jag känner för min egen del att det är dags att starta upp bloggen. Inte så mycket för andra utan mest för mig själv. Den obehagliga känslan att vi kanske inte klarar det den här gången och det evigt dåliga samvetet att jag måste mysa, klappa och kela mer med honom för det kanske är den sista tiden vi har.

Samtidigt är jag helt avstängd och fullt fokuserad på att "nu kör vi igen!"

 

Men allt handlar om Nixo....och vad han orkar, kan och vill. Det handlar om att läsa av honom. Han vill inte mysa med mig 24 h per dygn....va?! hur kan det vara så undrar ju jag :) Men såklart, han lever sitt liv idag, han planerar inte, han bara lever.

 

Nixo då.

Dagens uppdate: Vägde in på 34 kg vid sista besöket 28/5. Upp 1 kg sen besöket innan.
Veterinären tror han producerar för mycket kortison själv.

Han har fram tills igår ätit E-vitamin och 5 mg kortison.

From imorgon äter han E-vitamin och 2,5 mg kortison.

Billirubinen har gått upp från 1,8 (vid förra besöket) till 3,2 nu den 28/5.

 

Beslutet tas att Nixo måste in och en ny biopsi måste tas. De kan inte avvakta 6 månader.

Nytt datum 25/6.

 

Jag skriver enbart det här till mig själv, vill ni följa och läsa får ni göra det. Men bara så ni vet, det kommer inte en massa bilder utan blir mer en dagbok för mig. Jag vill ha något att luta mig emot för att kunna vara stark för Nixo.

 

Mirakel sker det vet vi sen förra gången. Och med kärlek kommer vi långt.

 

Igår, ingen hälta, pigg, åt maten utan problem ("skithungrig"), lekte med Hallon, är aktivt med på gräsmattan.

 

Idag blir det mysstund när vi kommer hem, promenad, godissök i trädgården och ett pass rallylydnad.

 

"Vi lever varje dag som att det inte finns ett slut"