Hemkomna
Väl hemkomna från djursjukhuset så blev allt inte bara frid och fröjd.
Jag var fruktansvärt rädd för att något skulle hemma och att jag inte skulle hinna åka in med honom. Eller i värsta fall, hitta honom död.
Jag somnade med den tanken, jag vaknade på nätterna och tittade till honom och jag hade ångest när jag vaknade på morgonen innan jag såg att han andades.
Det är inte bara att konstatera att "min hund är sjuk", jag visste inte hur sjuk, jag visste ingenting.
Det var täta återbesök för att ta blodprover och tester. Han kämpade på och var hur snäll som helst när de höll på och sticka honom.
Men han blev piggare och piggare, ja för att vara Nixo alltså. Han är en gammal man fast han bara är 5 år. Men han var glad, han ville följa med på saker och för att han skulle kunna följa med på längre promenader så köpte jag en vagn som han kunde åka i. Tur nog har jag än så länge bara behövt använda den två gånger. Han vill inte åka vagn än, han är pigg och "kan själv" ;)
Jag började sen skriva bloggen. Mest för att få ur mig min egen frustration och ha något att följa.
Beskedet som de gav oss var nedslående men vi kämpade och vi kämpar fortfarande. Jag uppskattar verkligen varje dag som han är med oss.
Ångesten har blivit lite lättare, jag sover på nätterna, men jag går fortfarande alltid upp och tittar om han andas på morgonen när jag vaknar. Jag bara måste göra det.
Vi lever med sjukdomen nu, jag vet att den är där, men den styr inte hela vårt liv längre.
Men Nixo är ett mirakel, så enkelt är det!
De är mitt sockervadd, mitt dansande sockervadd <3
Vad hände?
Jag insåg precis att jag inte har berättat vad som hände när Nixo insjuknade.
En del av er har säkert hört mig berätta om det, eller hört från någon annan. Men en del kanske inte ens vet vad jag dillar om.
Allt började i slutet på januari. Nixo var slöare på promenaderna och sover mer än han brukade. Men han hängde med ändå fast jag tyckte mig se att det var tyngre än vanligt. Men då han har haft så mycket problem med bakbenen så antog jag att han återigen hade fått ett skov. Jag tyckte det var konstigt då han gick på Metacam just för värken. Men jag ville ändå ge det ett par dagar.
Söndagen den 3/2 tiggde Nixo inte mat vid bordet, han bara sov och sov. Det är inte Nixo.
A sa till mig att jag borde ta tempen på honom. Men han kan ju inte ha feber för han äter ju Metacam var min tanke och mitt svar. Men A sa att jag ändå borde göra det. Det är jag glad för idag!
Tempen låg på 40 grader...det hade jag inte väntat mig. Så det blev ett samtal till Helsingborgs Djursjukhus.
Vi kom fram till att jag borde komma in med honom så fort som möjligt. Tur var nog det!
Måndag och tisdag gick och han blev bara sämre, de tog alla tester som går och ta tror jag. Tillslut fick de tillbaka ett prov som sa att han har drabbats av akut leversvikt.
De gav honom antibiotika och sa att nu måste det börja vända. Men det vände inte, han blev bara sämre och sämre. På fredagen ville de att jag skulle komma in. Jag var beredd på det värsta och grät hela vägen ner.
De gav honom antibiotika och sa att nu måste det börja vända. Men det vände inte, han blev bara sämre och sämre. På fredagen ville de att jag skulle komma in. Jag var beredd på det värsta och grät hela vägen ner.
Jag ville inte, jag var inte redo, att säga adjö till min bästa vän och stöttepelare. Tur nog hade jag sällskap ner, själv hade jag nog inte lyckats ta mig ner.
Väl nere så blev vi anvisade till ett rum medan de hämtade Nixo. När han kom in bröt jag ihop fullständigt.
Hans ögon...jag har sett den blicken en gång innan, det var när Sally hade fått sin stroke...Blicken var död, fullständigt död.
Han verkade inte veta vem jag eller de andra var. Han la sig bara ner på golvet och somnade.
Jag beslutade mig då för att, nu räcker det. Jag ska inte dra ut på hans lidande!
Veterinären kom in och blev lite bestört över hur ledsen jag var, hon sa "oj, va ledsen du är, jag som tyckte Nixo var lite bättre idag"....bättre??? Det förstår jag inte än idag...
Efter en stund så lutade jag mig framåt för att berätta mitt beslut för honom, men precis när jag lutar mig fram så tittar han upp, en liten liten gnista fanns i ögonen och så får jag en stor slick över hela ansiktet. HAN VISSTE VEM JAG VAR!!! Tror aldrig jag har blivit så glad!!
Nixo var sen tvungen att gå tillbaka för att sättas på dropp och morfin igen och jag pratade med mitt sällskap om vad de tyckte. Jag anser själv att jag drog ut för mycket på tiden med Sally och det är något jag ångrar så här i efterhand. Jag vill inte göra samma misstag igen.
Men sällskapet tyckte inte att jag skulle ta bort honom, de ville att jag skulle ge honom en chans. Och det är jag glad för idag!!
Men sällskapet tyckte inte att jag skulle ta bort honom, de ville att jag skulle ge honom en chans. Och det är jag glad för idag!!
Veterinären ringde på kvällen för att höra hur det var med mig och för att meddela att de tyckte att Nixo var piggare efter mitt besök. Jag beslutade då i samråd med veterinären att jag skulle börja pendla ner varje dag. Kan jag hjälpa honom tillbaka med min blotta närvaro så är det det minsta jag kan göra för honom.
Lördagmorgon åkte jag och Christina (uppfödaren) ner till Nixo. Han hade den lilla glimten i ögat och han var vaken i 10 minuter av våra 2 h som vi var där. Det var en framgång tyckte vi båda och hon tyckte också jag skulle ge honom en chans.
Söndagmorgon åkte jag och Christina ner igen. Han var vaken i 15 minuter av 2 h besöket och jag var glad för de minutrarna.
Måndagmorgon åkte jag ner igen. Han var betydligt piggare och var vaken i 25 minuter innan han somnade. Jag satt kvar i 3 h och klappade honom och pratade om vad som hände hemma och vad Minus gjorde uppe i Furudal.
På vägen hem ringer veterinären...Nixo kraschar....de har bara ett alternativ kvar och antingen dödar det honom eller så räddar det honom. Kortison....de måste sätta in kortison, det har inget val längre.
Jag får fullkomligt bryt och vrålar i telefonen...SÄTT IN KORTISONEN NU!!!
Jag hade under veckan tyckt att de skulle sätta in det, men de hade fått så konstiga värden så de vågade inte.
Någonstans i denna röra, för nu är det en röra och jag kan inte riktigt redovisa för vad som händer. Men av någon anledning åker jag inte ner. Veterinären avråder mig från att åka ner, de vill att jag åker hem och avvaktar hemma. Jag tror det var för att jag var själv i bilen och de visste om det. Men jag vet inte riktigt.
Jag vet bara att de ett par timmar senare ringer och säger....det vänder, han blir bättre.
På 2 h har febern gått ner 1 grad, det hade den inte gjort på hela veckan. Någonting händer i hans kropp...
Nu har jag inte sovit ordentligt på en vecka, jag vaknar var och varannan timme. Jag arbetar inte, jag äter inte, jag bara är. Christina och min chef är snälla och tvingar i mig lite mat under den här veckan.
Själv har jag panik konstant.
Själv har jag panik konstant.
Tisdagmorgon, dags att bege sig mot Helsingborg igen. De har inte ringt under natten och då vet jag att han iaf lever.
Jag möter en glad hund, han VIFTAR PÅ SVANSEN!! Han har svansen på ryggen och viftar!! Tårarna rinner och de andra i väntrummet måste tro att jag var tokig ;) Vi går en liten runda på sjukhusområdet och det är som en ny hund. Glimten är nu helt tillbaka och han är pigg i huvudet och kroppen igen.
När vi kommer in och träffar veterinären får jag besked om att febern är borta!!! De vill behålla honom till dagen efter, men sen får han komma hem på permission om inget förändras.
Onsdagmorgon åker jag ner och hämtar hem Nixo. Sen fortsätter historian, men den kommer i ett annat inlägg.
Fortsättning följer, nu ska jag och Nixo mysa <3
Minus fäller
Absolut inget roligt inlägg, men en bra påminnelse för mig själv ;)
Jag är så imponerad av alla som säger "ja men den utställningen om fyra månader kan jag inte anmäla till för då fäller min hund"....hur sjutton håller de reda på det är min fråga??!!
Men så tänkte jag, skriver jag ett blogginlägg på Minus fäller så kan jag ju lätt gå in här i bloggen och läsa när han fällde sist och kanske komma på ett schema.
För i min värld tycker jag han fäller hela tiden, men nån gång måste ju hunden vara fullpälsad ;D
Han började fälla till förra utställningen..dvs Visseltofta i september. Nu ryker det ännu mer hår märkte jag igår efter bad och föning. Såg ut som det hade snöat på tomten.
Han ser urfälld ut nu, men det tyckte jag ju han gjorde redan i september.
Imorgon är det hans premiär på Golden Go! Urfälld och samojed...hm, det tyder nog på att vi åker ut ganska fort ;))
Men det spelar ingen roll, det är bara så kul att äntligen få anmäla honom.
Nixo åker till M och är där till söndag, han är som en kung där och behandlas som en sådan med så han kommer bli överlycklig när han märker var vi är på väg :)
Trevlig helg!
Jag är så imponerad av alla som säger "ja men den utställningen om fyra månader kan jag inte anmäla till för då fäller min hund"....hur sjutton håller de reda på det är min fråga??!!
Men så tänkte jag, skriver jag ett blogginlägg på Minus fäller så kan jag ju lätt gå in här i bloggen och läsa när han fällde sist och kanske komma på ett schema.
För i min värld tycker jag han fäller hela tiden, men nån gång måste ju hunden vara fullpälsad ;D
Han började fälla till förra utställningen..dvs Visseltofta i september. Nu ryker det ännu mer hår märkte jag igår efter bad och föning. Såg ut som det hade snöat på tomten.
Han ser urfälld ut nu, men det tyckte jag ju han gjorde redan i september.
Imorgon är det hans premiär på Golden Go! Urfälld och samojed...hm, det tyder nog på att vi åker ut ganska fort ;))
Men det spelar ingen roll, det är bara så kul att äntligen få anmäla honom.
Nixo åker till M och är där till söndag, han är som en kung där och behandlas som en sådan med så han kommer bli överlycklig när han märker var vi är på väg :)
Trevlig helg!
Uppdatering oktober
Så var vi då i slutet av oktober och det är hög till att jag skriver ett par rader till er som följer min blogg dagligen.
Den 26/9 var jag och Nixo inne och tog nytt blodprov. Beskedet fick vi inte förrän den 9/10 då jag stack iväg på en välbehövlig semester i en vecka.
Proverna visade sig vara lite sämre, som väntat. Men någon krasch är inte nära förestående.
Jag hade länge ångest över den där semesterveckan. Skulle jag våga lämna honom i en vecka, skulle jag våga lämna över ansvaret till någon annan, skulle jag verkligen våga lämna landet. Tänk om något händer!
Den tanken malde dag som natt. Jag sov dåligt och fick mina "vanliga" stressymtom.
Men efter att ha pratat med nästa alla jag känner och tittat....eller förlåt, stirrat ut Nixo så bestämde jag mig för att åka.
Jag tror aldrig jag har sovit så mycket på en semester som jag gjorde den veckan. Tidiga kväller, sov ett par timmar på förmiddagen och ett par på eftermiddagen. Däremellan så åt vi gott, badade, läste och tog det bara allmänt lugnt.
Kom tillbaka och kände mig laddad. Men åkte då på en magsjuka istället....tröttsamt...
Så jag sov ett par dygn till.
Men det bästa i det hela var att Nixo mådde kanon när jag kom hem. Det hade inte gått någon nöd på varken honom eller Minus ;)
Så här är vi nu i slutet på oktober. Nixo leker, går långpromenader, härjar, skäller och mår hur bra som helst.
Han får sina tabletter varannan dag och förhoppningsvis kan de hålla sjukdomen i schack ett bra tag framöver.
Nu är dragträningen igång igen för Minus del och det känns nästan som att jag kanske skulle ta och starta upp en blogg om honom. Han är ju min lilla stjärna :)
På återseende!
