Hjälpa eller stjälpa
Ibland förundras jag över att den svenska avundsjukan.
Den kan yttra sig på många vis.
Den kan yttra sig på många vis.
Tex det här med att hjälpa varandra. Att ge varandra tips och råd hur man själv har gjort i en viss situation för att komma vidare.
Istället låtsas folk som att de aldrig har haft det problemet.
Man kan få höra "Nä men VA?!, det låter helt galet, det har jag aaaaaldrig hört talas om"
Tänk att en sån enkel sak som att erkänna sina egna fel och brister ska sitter så långt inne i människors hjärtan.
Jag tror egentligen inte att det är en människosak, jag tror det är en svensk sak.
Tänk att en sån enkel sak som att erkänna sina egna fel och brister ska sitter så långt inne i människors hjärtan.
Jag tror egentligen inte att det är en människosak, jag tror det är en svensk sak.
Ni vet han Jante...
Jante skulle bli inlåst i en källare och aldrig utsläppt igen.
Visst kan vi hjälpa varandra med att byta glödlampa, handla mat när någon är sjuk, byta däck på bilen.
Men när det kommer till något viktigt, som vi verkligen bryr oss om. Där vi inte vill att någon ska bli bättre än oss själva...ja då kommer det "hm, nä jag heter Jante idag och därför vill jag inte hjälpa dig"
Jag började skriva min blogg för att jag då var på ett ställe i livet där jag trodde att folk ville mig och min hund väl. Jag hade tagit hem min första samojedvalp och jag hade gott om erfarenheter från min tidigare hund Sally.
Jag ville dela med mig, jag ville tipsa och hjälpa andra med den kunskapen jag hade och den kunskapen jag skaffade mig.
Men någonstans på vägen så började gliringarna komma. Jag skulle inte tro att jag var något, varför skulle jag veta något sånt, du har ingen erfarenhet m.m. Då förstod jag att folk använde bloggen till att skvallra om mig och mina hundar.
Folk såg inte mig som en snäll människa som bara ville dela med sig.
Jag läxade aldrig upp någon eller sa att "så här är det", utan jag sa bara min mening utifrån min erfarenhet.
Jag ville dela med mig, jag ville tipsa och hjälpa andra med den kunskapen jag hade och den kunskapen jag skaffade mig.
Men någonstans på vägen så började gliringarna komma. Jag skulle inte tro att jag var något, varför skulle jag veta något sånt, du har ingen erfarenhet m.m. Då förstod jag att folk använde bloggen till att skvallra om mig och mina hundar.
Folk såg inte mig som en snäll människa som bara ville dela med sig.
Jag läxade aldrig upp någon eller sa att "så här är det", utan jag sa bara min mening utifrån min erfarenhet.
Eller så var det jag som ändrade synen på mänskligheten och nu ser den fula sidan mer än den goda sidan.
Fler och fler startade hundbloggar, fler och fler hade åsikter om de bloggar som var igång.
Jag såg fler och fler fula sidor som jag inte ville se.
Jag såg fler och fler fula sidor som jag inte ville se.
Den största förändringen hos mig som person de sista 10 åren är att jag har gått från att se mänskligheten som ett hjälpmedel till att istället bara se folk som hånar de som det går bra för och även de som det inte går så bra för.
Varför är folk så elaka?
Jag gillade de gamla bloggarna där folk delade med sig av det som de visste och gärna hjälpte andra.
Klimatet nu är hårdare, råare och folk letar bara efter svaga punkter.
Klimatet nu är hårdare, råare och folk letar bara efter svaga punkter.
Jag gillar det här med att bli äldre på ett sätt. Men på ett annat sätt saknar jag mitt naiva blåögda sätt att tänka och min tilltro till mänskligheten.
Så till er som bloggar för att ge bra tips och råd, till er som delar med er av era svårigheter, ni som hjälper när man frågar om hjälp. Och framför allt till er som ser när någon har problem och självmant tar kontakt för att ni genuint vill hjälpa och har tips att ge. TACK FÖR ATT NI FINNS!!
