Dansande sockervadd

Ja för att det första steget till att verkligen göra något är att anmäla sig till något, och det har jag nu gjort.

 

Jag ska på en clinic som Emma Willblad håller i. Den heter "Clinic i fotgående"

Hur ser det ideala fotgåendet ut?

Vad betalar sig på tävling?

Hur tränar jag in grunderna för fotgående?

Hur underhåller jag det?

 

Det här är ett moment som jag länge har velat ha en ordentlig genomgång på.

Att gå en kurs på brukshundsklubben lär mig inte direkt att träna in ett fotgående mer än "ha hunden vid din vänstra sida, när hunden tar kontakt belöna. Ta inte mer än ett par steg och belöna"
Men mer än så har de aldrig gått in på det.

Självklart har jag ju grottat in mig på olika metoder via nätet. Men det är inte riktigt samma sak att läsa om det som att höra det ordentligt förklarat och sen börja träna efter den metoden.

 

 

Det andra jag har gjort är att jag har anmält Minus och mig till en kurs som heter "förberedande tävlingslydnad". Det är utanför brukshundsklubbens regi och det är första gången jag går en kurs som inte hålls av SBK.

Det ska bli väldigt spännande och jag har hört mycket gott om andra kurser som vänner till mig har gått för samma instruktör.

 

Det jag nu letar efter är en kurs i "Nosework", den senaste grejen från USA.
Den kursen hade jag velat anmäla båda hundarna till, men jag tror jag anmäler Nixo för han har lite koll på läget och så kan jag träna samma sak med Minus hemma. Stöter jag på problem kan jag säkert byta hund en gång eller fråga om råd.

Men just nu finns det inga sådana kurser i närheten.
Jag har hittat en helgkurs men jag skulle nog vilja gå en hel kurs på flera gånger.
Men det kommer nog när som helst, intresset finns där så nu är det bara att vänta på en instruktör som vill hålla kurs.

 

Så ni ser, det går framåt. Nu jäklar ska det hända grejer och jag ser fram emot det med stor glädje :)

Igår kväll när jag hade gått och lagt mig var jag helt säker på att jag idag skulle stänga den här bloggen för all framtid. Jag hade ont i magen och hade fullständig panik efter besöket hos veterinären igår.
Det är nog inte så mycket var jag är nu, utan var detta kan sluta.

 

Den renaste tanken för att stänga bloggen är: Vill jag att andra ska följa Nixo in i döden? Vill jag dela med mig av varje steg som är ett steg närmare det definitiva beslutet? Vill jag själv kunna läsa om stegen mot döden?

 

Ja just då tänkte min hjärna många svarta tankar.
Och det är ok att tänka så....i ett par timmar. Sen får jag snyta mig, grabba tag i mig själv och säga "det är bara att bita ihop för jag vägrar bryta ihop".

 

I blogginlägget förra veckan ställer jag mig frågan hur jag kunde gå från en aktiv tränings och tävlingsmänniska till en promenadmänniska...just då slog det mig inte. Men nu vet jag...jag har sen den 3 februari 2013 levt med en hund som har ett dödshot hängande över sig hela tiden. Hade jag under det här sista året sluppit åka till veterinären för att ta nya prover så hade vi nog kunnat levt ganska normalt. Men alla dessa besök där jag varje gång är nervös i flera dagar innan och efter för vad proverna ska visa, de gör oss sjuka. D
Där och då sa jag att all min energi ska läggas på att ge Nixo det bästa livet han kan få under den tiden han har kvar.

Att där och då göra avkall på det jag brinner för, för att istället slåss mot en sjukdom som försöker ta min bästa livskamrat ifrån mig var inte svårt. Det är fortfarande inte svårt. Men det tär på en, det tär på oss alla tre.

 

Därför är det ok att bryta ihop när man får negativa besked, jag måste få ha mina svarta timmar.

 

För sen slår jag undan tankarna och ger mig ut i kriget igen. Den här gången slåss vi mot en skada, men läka ska den även om vi har oddsen emot oss. Vi SKA vinna!

Igår var det dags för ny provtagning av lever, njurar och urin.

Vi kollade även tänder pga dålig andedräkt. Men de ser fina ut så antagligen beror de på hans dåliga njurar.

En liten "plupp" har kommit i ögonkanten. Kan vara en ofarlig inflammation som en vagel eller tumör. Vi avvaktar en månad och ser om den försvinner. Gör den inte det måste den skäras bort....hur man nu gör det på en hund som inte tål smärtstillande....

 

Och sen kollade vi benet...det berömda busbenet som jag först försökte intala mig själv att det var en hälta.

Som röntgades och inte visade frakturer.

Tur nog fanns det en ortoped ledig igår när vi var på djursjukhuset.

Hon klämde och böjde och ville ta nya bilder. Det man då ser är att ett par pyttesmå ben har flyttat sig och ligger fel. Och av det kunde hon utläsa att han ledband är rejält skadat. Det ser tyvärr så illa ut att hon inte är säker på att det kommer läka av sig själv.
Skulle det inte göra det så finns det bara en lösning och det är att steloperera benet.

Nu har ju Nixo lite andra sjukdomar som gör att hon först måste prata med hans medicinveterinär för att se om hon tror att han klarar det.

Det andra problemet är att han inte tål smärtstillande så de måste hitta en lösning på det också för att en operation ska vara möjlig.

Vi avslutade besöket med att träffa en tjej från rehab som gav oss en benskena som han ska gå med ett bra tag framöver.

Så vi tar en dag i taget just nu. Han håller modet uppe och gillar att var ute och gå men en vecka framöver är det sträng vila som gäller. Sen kan vi börja gå längre igen. Och så måste vi se upp med att skenan inte skaver. Men den är ganska mjuk i konstruktionen (den gör bara så att han inte kan böja på benet) och så har han ju ganska mycket päls också. Så jag hoppas det klarar sig.

 

Så tummarna hålls hårt för att benet läker av sig själv.

 

Bra känsla och positiva hundar som var med på alla påhitt :)

Har köpt en ny leksak till Minus och han gillar den. Nu är det massor av positiv lek för att den ska få så hög belöningsgrad det bara går. 

De senaste dagarna har jag fått flera starka funderingar på vad jag sysslar med.

Egentligen har tankarna funnits i ett par veckor, men latmasken i ryggen fick snabbt tyst på tankarna.

Men nu kan jag inte släppa tanken och känslan av...VAD SYSSLAR JAG MED!!

 

Jag skaffade inte hund för att dragträna och gå på promenader. Det var inte mitt syfte i första hand.

Självklart kör jag gärna lite drag men mest har jag nog gjort det för att Minus skulle få sin meritering/sina meriteringar.

I år kör jag bara för att det är kul. Han ska inte tävlas mer i drag. Varken han eller jag har lust att tävla i drag. Vi har inte förutsättningarna att komma långt då jag inte kan åka skidor pga värken och jag har inte lust att köpa på mig en massa hundar för att ha ett eget spann. Jag känner inte heller för att meckla (är det ens ett ord) omkring med andras hundar för det drabbar bara min egen hund som inte kan dragträna, Nixo.

Och att satsa på en sport som aldrig kan leda någonstans mer än en massa sistaplaceringar (haha) är inget jag kommer lägga en massa tid på.

 

Men mitt i allt detta så började tankarna komma kring hur jag levde förut. Jag fick en gång frågan hur mycket jag gick med mina hundar och jag svarade då "jag går väldigt sällan långpromenader utan det är mer rastningsrundor". Då skulle man ju kunna tro att mina hundar låg och glodde 23 h per dygn. Men nä, jag TRÄNADE mina hundar. Det var kurser, träffar, agility, lydnad och en massa annat. 5 gånger i veckan var jag iväg och tränade hund tillsammans med en massa olika människor.

 

Vad gör jag nu? Jo jag går långpromenad på långpromenad....på långpromenad.

Min fråga till mig själv är därför VAD HÄNDE?

Tappade jag suget på att träna hund?

Försvann alla hundträningsvänner?

Förändrades jag som person?

 

Och jag tror det är fullträff på alla tre!

Jag tappade suget till att träna hund för att mina hundar inte har det träningssuget som jag har.

Hundvännerna skaffade familj och barn samtidigt som jag blev singel.

Jag hade mycket personliga saker att bearbeta och jobba med och därför rann allt ganska lätt ut i sanden.

 

 

Men nu....nu har någonting hänt.

Jag ska börja träna hund igen, det är ju därför jag har hund! Det är inte för att gå promenader eller ha små statyer som väntar på att något kul ska hända. Samojeden ska vara en högaktiv hund som kräver sysselsättning. Sen att jag uppenbarligen har fått de två tröttaste exemplaren (*s*) är ju en annan sak ;)

Antagligen är de inte så trötta, de är välaktiverade och vilar när de kan. För de vet ju aldrig när tokmatte får ett ryck igen.

 

Jag har nu haft Tippex sen i måndags (idag torsdag) och han har gått från skogstokig till sansad. Visst han får fortfarande ryck, men han har helt klart lärt sig att "vila när du kan för man vet inte vad hon gör nästa gång". Från stim och stoj när vi vaknar på morgonen till att lugnt gå ut och kissa och sen lägga sig tillsammans med de andra är som dag och natt.

 

Igår dragtränade jag både Tippex och Minus. De gick kanon ihop och det var en riktigt härlig runda där jag bara kunde stå och njuta :)

 

Så tanken var att köra en kortare runda idag. Men NÄ, så blir det INTE!
För idag känner jag för att träna hund. Vi ska träna stegförflyttningar, självkontroll, targetplatta, fotposition, greppande av föremål, apportering och fritt följ. Ja såklart inte allt med alla, det är kvalité före kvantitet. Utan korta rundor med en hund i taget där det är hög energi och fart.

Jag börjar lite lugnt och förhoppningsvis kommer allt tillbaka och vi kan anmäla oss till lite kurser till våren. Kanske kan jag hitta ett nytt bra träningsgäng. För att motiveras av andras träning motiverar min träning :)

 

 

 

 

 

Ny månad och hösten är officiellt här.

Vi har haft riktigt varmt och skönt väder den här veckan. Men idag är det svalare.

 

Nixo haltar fortfarande...

Jag tyckte det blev bättre ett tag men sen ett par dagar tillbaka så blir det bara sämre och sämre. Sen igår kväll kan han inte trava längre utan skrittar bara.
Förhoppningsvis är det bara en tillfällig setback.

 

Han har klarat sig utan lindan i två veckor ungefär, men nu är den på igen.

 

Igår var han riktigt hängig och ingenting var roligt. Så han hade nog riktigt ont.
Jag blev nojig och tempade honom. Men han hade bara 38,2 grader så ingen feber.

 

Jag får nog vackert inse att det är dags att beställa en tid för Nixo i Helsingborg så de får ta sig en ordentlig titt på benet när de ändå ska ta nya prover.

 

Jag måste få veta vad det är, så får vi se hur ont han har.
Ibland spelar Nixo på mattes känslor och ibland har han ju faktiskt ont. Svårt att skilja och därför friar jag hellre än fäller.
Sen ser jag att han börjar flina efter en stund och då vet jag att han bara har drivit med mig. För sen helt plötsligt så kan han gå hur bra som helst.

 

Idag ska han hem till husse och vara där hela helgen. Jag och Minus ska iväg och Nixo får inte följa med för han har inte rätt sprutor ;)

 

Jag hoppas verkligen hans ben blir bra snart, annars måste jag ta ett skitjobbigt beslut och det vill jag inte.

Men vi tar en dag och i taget och börjar med att boka tid.

 

Minus mår bra och börjar lära sig hur man går lös utan att rymma ;)

Inte så mycket med mig för jag är för nervös. Men med husse rymmer han aldrig.

 

Nu ska jag ringa och boka tid till Nixo!