Dansande sockervadd

Idag för tre år sedan tog jag det tyngsta beslutet jag någonsin har tagit. Jag tog beslutet att låta min stjärna, mitt hjärta, mitt allt somna in för alltid.

Hon kom till mig som 12 veckors valp. Smutsig och mager, rädd och osäker. Men jag gav mig den på att hon skulle bli en glad liten hund och lovade mig själv efter många om och men att aldrig ge upp.
Vi hade många motgångar, men ännu större framgångar. Vi hittade vår sport, agility. Hon gav alltid allt ute på agiltybanan. Hon talade om för mig med skall när jag var otydlig och stressad och vi hjälptes åt för att ta oss framåt i klasserna.

Hon drabbades under sin livstid av många sjukdomar men vi kämpade oss igenom allt!

När vi i maj 2007 fick beskedet att hon hade drabbats av cancer i lungorna och kring hjärtat så kom det som ett slag under bältet. Men vi skulle klara det, hon skulle bli frisk....

Hon somnade lugnt och stilla in här hemma med familjen runt sig.

En del av mitt hjärta försvann i samma sekund som hon tog sitt sista andetag.

Det har idag gått tre år och det känns som en evighet samtidigt som det känns som igår. Jag tänker på henne varje dag, jag saknar henne varje dag och livet kommer aldrig bli som det var, det kommer alltid att saknas något.

Jag fick ett armband i samband med att hon gick bort, det armbandet bär jag varje dag. Jag har det för att minnas hennes styrka, lycka och självförtroende.

Sov gott hjärtat och vi ses igen när jag kommer över på andra sidan.

Jag tänder nu ett ljus för dig, jag hoppas du kan se det så du ser att jag tänker på dig.

Kram Matte