Dansande sockervadd

Just nu är det svårt med uppdateringarna då jag är sjuk...igen.
Det känns som att jag bara har legat sjuk hela den här sommaren. Men jag hoppas att det släpper efter den här omgången med antibiotika och kortison. För nu närmar sig hösten och då har vi ju alltid fullt upp.

Det är en hel del utställningar, dragträningar, agilitykurs och klickerkurs för Minus del. För Nixo blir det ett lugnare tempo som jag tror passar honom bättre. Huvudsaken är att han blir frisk och kry igen.

Här kommer en bildkavalkad som jag tog häromdagen när jag skulle försöka ta bild på killarna när de låg bredvid varandra. Minus hade inte samma tanke som mig, så det slutade så här ;)


Nixo till vänster och Minus till höger i bild




















Jag får känslan av att Nixo försöker hålla stilen så länge som möjligt för att jag ska kunna få mitt kort. Men den lilla terroristen vill nog inte att Nixo ska vara med på samma kort som honom. Tycker mig se att Minus är ganska nöjd på sista korten. Hade nog varit ännu mer nöjd om Nixo hade gått därifrån ;)
Eller så är Minus bara allmänt nöjd med att jag inte fick till något bra kort med båda två liggandes fint predvid varandra ;)

På återseende!

Idag är det exakt fyra år sedan Sally fick somna in i min famn. Den absolut värsta dagen i mitt liv, som följdes av många hemska dagar. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vilken sorg det var att bära.
Även om jag har gått vidare, har ju grabbarna grus här hemma, så finns det inte en dag som jag inte tänker på henne, inte en dag som det inte svider till i hjärtat, inte en dag som det fortfarande känns som att hjärtat är trasigt.
De säger att såren läker men att det alltid kommer finnas ett ärr kvar. Visst har såret läkt en hel del mot det första hemska året som var en ren plåga att ta sig igenom. Men mitt sår är inte läkt helt än, frågan är om det någonsin gör det.
Men jag har lärt mig att leva med att det gör ont, att något saknas för att göra mig hel.

Ibland tänker jag för mig själv att det var idiotiskt att skaffa hund igen. Jag lovade mig själv att aldrig göra det igen när Sally somnade. Men dessa små individer betyder för mycket för mig. Hade jag inte skaffat Grabbarna Grus så hade jag bara haft sorgen och värken efter Sally.
Nu har jag två individer som får mig att le varje dag, som får mig att känna mig levande varje dag och som får mig att göra något vettigt varje dag.

Vad hade jag gjort utan mina killar...

När jag blir ledsen och tårarna trillar så kommer alltid Nixo och sätter sig så nära mig det bara är möjligt. Han lutar huvudet mot mig och slickar mig på armen eller handen. Han är min stöttepelare när allt blir för jobbigt. Men vi har även vår lilla solstråle Minus. Han förstår inte riktigt Nixos sätt att trösta, han kör istället ett shownummer som alltid slutar med att jag skrattar och gråter om vartannat. Det går ju inte att låta bli, han kör alla trick han kan komma på och dansar fram och tillbaka framför mig och Nixo. Allt medan svansen går allt vad den kan och han har det största samojedsmilet man kan tänka sig.
De kompletterar varandra så bra, de är mina stöttepelare på sina olika vis.

Sally var mer som Nixo, hon skulle alltid vara nära och försökte komma så nära så hon nästan kunde krypa in under mitt skinn. Men Sally körde även sina shownummer och hennes svans viftade alltid. Jag har fått en del av henne i båda mina nya hundar.


Det var en tung tid efter att hon inte fanns kvar hos mig längre. Jag kommer inte ihåg så mycket av vad som hände tiden efter. Men jag kommer ihåg en sak väldigt starkt. Det var en vän som ringde (kommer tyvärr inte ihåg vem) och sa följande mening:

När man bjuder dig bjuder man alltid Sally. Det kommer att bli svårt att bara säga ditt namn i fortsättningen, ni var som ett..

Det är så sant, jag gjorde ingenting utan henne. Hon var med överallt och alla visste att kommer jag, så kommer Sally. Jag hörde aldrig något negativt om henne, alla som träffade henne föll för hennes charm tror jag.



Till minne av mitt hjärta, min lilla älskling, min tävlingskompis, mitt allt!