Dansande sockervadd

Idag har ångesten och rädslan inför operationen slagit till för fullt.

Jag vet inte direkt varför, det är nog bara att det är en vecka kvar.

Hur ska det gå, kommer han klara operationen, hur kommer han må efter? Frågorna är många...

 

Nixo själv är pigg som innan. Vi körde lite agility med väldigt låga hinder och slalom häromdagen.

Han lyste upp och körde järnet. Jag var lite rädd för att hans ben skulle ta stryk så vi körde bara en kort stund.

Men glädjande nog så har han inte visat någon hälta efteråt.

Han springer i racerfart och verkligen älskade att göra något.

 

Igår var det för varmt och både han och Minus hade varit ute hos E hela dagen så friskluften verkade göra dem både gott och trötta.

 

Jag måste försöka fokusera på dag för dag och inte tänka för mycket på nästa tisdag. Jag måste njuta av vår tid tillsammans lite extra, speciellt nu när han mår såpass bra som han gör.

Hur ont kommer han ha, hur lång tid tar det tills han blir sitt vanliga jag, kommer han bli sitt vanliga jag eller kommer operationen ta för hårt på honom?

 

Ja allt sånt snurrar i huvudet...allt känns ganska jobbigt just nu och jag vill bara blåsa av allt och åka hem och sätta mig i skuggan och bara klappa på honom.
Men då kommer paniken bli ännu större och jag kommer dessutom stressa upp honom. Jag måste hålla mig stark, visa honom en massa kärlek och intala oss båda att

 

VI KOMMER KLARA DET TILLSAMMANS! TILLSAMMANS ÄR VI STARKA!

 

Mitt älskade stora hjärta!