Dansande sockervadd

Det här har från början varit Nixos blogg. Den kom till när han var runt fyra-sex månader, jag ville dela med mig av Nixo och hans bus och tokigheter.

 

Jag känner för min egen del att det är dags att starta upp bloggen. Inte så mycket för andra utan mest för mig själv. Den obehagliga känslan att vi kanske inte klarar det den här gången och det evigt dåliga samvetet att jag måste mysa, klappa och kela mer med honom för det kanske är den sista tiden vi har.

Samtidigt är jag helt avstängd och fullt fokuserad på att "nu kör vi igen!"

 

Men allt handlar om Nixo....och vad han orkar, kan och vill. Det handlar om att läsa av honom. Han vill inte mysa med mig 24 h per dygn....va?! hur kan det vara så undrar ju jag :) Men såklart, han lever sitt liv idag, han planerar inte, han bara lever.

 

Nixo då.

Dagens uppdate: Vägde in på 34 kg vid sista besöket 28/5. Upp 1 kg sen besöket innan.
Veterinären tror han producerar för mycket kortison själv.

Han har fram tills igår ätit E-vitamin och 5 mg kortison.

From imorgon äter han E-vitamin och 2,5 mg kortison.

Billirubinen har gått upp från 1,8 (vid förra besöket) till 3,2 nu den 28/5.

 

Beslutet tas att Nixo måste in och en ny biopsi måste tas. De kan inte avvakta 6 månader.

Nytt datum 25/6.

 

Jag skriver enbart det här till mig själv, vill ni följa och läsa får ni göra det. Men bara så ni vet, det kommer inte en massa bilder utan blir mer en dagbok för mig. Jag vill ha något att luta mig emot för att kunna vara stark för Nixo.

 

Mirakel sker det vet vi sen förra gången. Och med kärlek kommer vi långt.

 

Igår, ingen hälta, pigg, åt maten utan problem ("skithungrig"), lekte med Hallon, är aktivt med på gräsmattan.

 

Idag blir det mysstund när vi kommer hem, promenad, godissök i trädgården och ett pass rallylydnad.

 

"Vi lever varje dag som att det inte finns ett slut"