Dansande sockervadd

Väl hemkomna från djursjukhuset så blev allt inte bara frid och fröjd.

Jag var fruktansvärt rädd för att något skulle hemma och att jag inte skulle hinna åka in med honom. Eller i värsta fall, hitta honom död.

 

Jag somnade med den tanken, jag vaknade på nätterna och tittade till honom och jag hade ångest när jag vaknade på morgonen innan jag såg att han andades.

 

Det är inte bara att konstatera att "min hund är sjuk", jag visste inte hur sjuk, jag visste ingenting.

Det var täta återbesök för att ta blodprover och tester. Han kämpade på och var hur snäll som helst när de höll på och sticka honom.

Men han blev piggare och piggare, ja för att vara Nixo alltså. Han är en gammal man fast han bara är 5 år. Men han var glad, han ville följa med på saker och för att han skulle kunna följa med på längre promenader så köpte jag en vagn som han kunde åka i. Tur nog har jag än så länge bara behövt använda den två gånger. Han vill inte åka vagn än, han är pigg och "kan själv" ;)

 

Jag började sen skriva bloggen. Mest för att få ur mig min egen frustration och ha något att följa.

Beskedet som de gav oss var nedslående men vi kämpade och vi kämpar fortfarande. Jag uppskattar verkligen varje dag som han är med oss.

 

Ångesten har blivit lite lättare, jag sover på nätterna, men jag går fortfarande alltid upp och tittar om han andas på morgonen när jag vaknar. Jag bara måste göra det.

 

Vi lever med sjukdomen nu, jag vet att den är där, men den styr inte hela vårt liv längre.

 

Men Nixo är ett mirakel, så enkelt är det!

 

De är mitt sockervadd, mitt dansande sockervadd <3