Dansande sockervadd

Jag insåg precis att jag inte har berättat vad som hände när Nixo insjuknade.

En del av er har säkert hört mig berätta om det, eller hört från någon annan. Men en del kanske inte ens vet vad jag dillar om.

 

Allt började i slutet på januari. Nixo var slöare på promenaderna och sover mer än han brukade. Men han hängde med ändå fast jag tyckte mig se att det var tyngre än vanligt. Men då han har haft så mycket problem med bakbenen så antog jag att han återigen hade fått ett skov. Jag tyckte det var konstigt då han gick på Metacam just för värken. Men jag ville ändå ge det ett par dagar.

 

Söndagen den 3/2 tiggde Nixo inte mat vid bordet, han bara sov och sov. Det är inte Nixo.

A sa till mig att jag borde ta tempen på honom. Men han kan ju inte ha feber för han äter ju Metacam var min tanke och mitt svar. Men A sa att jag ändå borde göra det. Det är jag glad för idag!

 

Tempen låg på 40 grader...det hade jag inte väntat mig. Så det blev ett samtal till Helsingborgs Djursjukhus.

Vi kom fram till att jag borde komma in med honom så fort som möjligt. Tur var nog det!

Måndag och tisdag gick och han blev bara sämre, de tog alla tester som går och ta tror jag. Tillslut fick de tillbaka ett prov som sa att han har drabbats av akut leversvikt.
De gav honom antibiotika och sa att nu måste det börja vända. Men det vände inte, han blev bara sämre och sämre. På fredagen ville de att jag skulle komma in. Jag var beredd på det värsta och grät hela vägen ner.

Jag ville inte, jag var inte redo, att säga adjö till min bästa vän och stöttepelare. Tur nog hade jag sällskap ner, själv hade jag nog inte lyckats ta mig ner.

 

Väl nere så blev vi anvisade till ett rum medan de hämtade Nixo. När han kom in bröt jag ihop fullständigt.

Hans ögon...jag har sett den blicken en gång innan, det var när Sally hade fått sin stroke...Blicken var död, fullständigt död.

Han verkade inte veta vem jag eller de andra var. Han la sig bara ner på golvet och somnade.

Jag beslutade mig då för att, nu räcker det. Jag ska inte dra ut på hans lidande!

 

Veterinären kom in och blev lite bestört över hur ledsen jag var, hon sa "oj, va ledsen du är, jag som tyckte Nixo var lite bättre idag"....bättre??? Det förstår jag inte än idag...

 

Efter en stund så lutade jag mig framåt för att berätta mitt beslut för honom, men precis när jag lutar mig fram så tittar han upp, en liten liten gnista fanns i ögonen och så får jag en stor slick över hela ansiktet. HAN VISSTE VEM JAG VAR!!! Tror aldrig jag har blivit så glad!!

 

Nixo var sen tvungen att gå tillbaka för att sättas på dropp och morfin igen och jag pratade med mitt sällskap om vad de tyckte. Jag anser själv att jag drog ut för mycket på tiden med Sally och det är något jag ångrar så här i efterhand. Jag vill inte göra samma misstag igen.
Men sällskapet tyckte inte att jag skulle ta bort honom, de ville att jag skulle ge honom en chans. Och det är jag glad för idag!!

 

Veterinären ringde på kvällen för att höra hur det var med mig och för att meddela att de tyckte att Nixo var piggare efter mitt besök. Jag beslutade då i samråd med veterinären att jag skulle börja pendla ner varje dag. Kan jag hjälpa honom tillbaka med min blotta närvaro så är det det minsta jag kan göra för honom.

 

Lördagmorgon åkte jag och Christina (uppfödaren) ner till Nixo. Han hade den lilla glimten i ögat och han var vaken i 10 minuter av våra 2 h som vi var där. Det var en framgång tyckte vi båda och hon tyckte också jag skulle ge honom en chans.

 

Söndagmorgon åkte jag och Christina ner igen. Han var vaken i 15 minuter av 2 h besöket och jag var glad för de minutrarna.

 

Måndagmorgon åkte jag ner igen. Han var betydligt piggare och var vaken i 25 minuter innan han somnade. Jag satt kvar i 3 h och klappade honom och pratade om vad som hände hemma och vad Minus gjorde uppe i Furudal.

 

På vägen hem ringer veterinären...Nixo kraschar....de har bara ett alternativ kvar och antingen dödar det honom eller så räddar det honom. Kortison....de måste sätta in kortison, det har inget val längre.

 

Jag får fullkomligt bryt och vrålar i telefonen...SÄTT IN KORTISONEN NU!!!

Jag hade under veckan tyckt att de skulle sätta in det, men de hade fått så konstiga värden så de vågade inte.

Någonstans i denna röra, för nu är det en röra och jag kan inte riktigt redovisa för vad som händer. Men av någon anledning åker jag inte ner. Veterinären avråder mig från att åka ner, de vill att jag åker hem och avvaktar hemma. Jag tror det var för att jag var själv i bilen och de visste om det. Men jag vet inte riktigt.

Jag vet bara att de ett par timmar senare ringer och säger....det vänder, han blir bättre.

På 2 h har febern gått ner 1 grad, det hade den inte gjort på hela veckan. Någonting händer i hans kropp...

 

Nu har jag inte sovit ordentligt på en vecka, jag vaknar var och varannan timme. Jag arbetar inte, jag äter inte, jag bara är. Christina och min chef är snälla och tvingar i mig lite mat under den här veckan.
Själv har jag panik konstant.

 

Tisdagmorgon, dags att bege sig mot Helsingborg igen. De har inte ringt under natten och då vet jag att han iaf lever.

Jag möter en glad hund, han VIFTAR PÅ SVANSEN!! Han har svansen på ryggen och viftar!! Tårarna rinner och de andra i väntrummet måste tro att jag var tokig ;) Vi går en liten runda på sjukhusområdet och det är som en ny hund. Glimten är nu helt tillbaka och han är pigg i huvudet och kroppen igen.

När vi kommer in och träffar veterinären får jag besked om att febern är borta!!! De vill behålla honom till dagen efter, men sen får han komma hem på permission om inget förändras.

 

Onsdagmorgon åker jag ner och hämtar hem Nixo. Sen fortsätter historian, men den kommer i ett annat inlägg.

 

Fortsättning följer, nu ska jag och Nixo mysa <3