Dansande sockervadd

Tanken slog mig idag när jag såg en ryttare.
Hästfolk som vill satsa inom någon sport köper och säljer ett antal hästar innan de hittar den rätta.

 

Hundfolk som vill satsa inom någon sport läser på ordentligt innan men behåller till största del den hund de har köpt. Även om det visar sig att den hunden inte lever upp till vår förväntan.

 

Hundar impulsköps också och när den typen av ägare väl har förstått att hundar kräver arbete så satsar de antingen på en sport hunden gillar, eller så säljs hunden.

 

Är impulshundfolk mer lika hästfolk?

Jag säger inte vad som är rätt och fel. Jag passar in på båda kategorierna. Men jag valde inte att placera om mitt impulsköp utan hon blev min tävlingskompis.

 

Jag har fått frågan varför jag inte omplacerade Nixo när han inte "levde upp" till mina förutsättningar.

Tanken har slagit mig ska jag ärligt erkänna. Inte för att jag inte älskar honom över allt annat. Utan för att jag vill att han ska ha ett meningsfullt liv.
Men sen blev han sjuk och då bestämde jag mig för att han får stanna.
Han bor ju en del hos M, Nixo får själv bestämma när han ska bo hemma och när han ska bo hos M.
Förra veckan bodde Nixo hemma måndag, tisdag, torsdag och söndag. Ungefär så brukar en vecka se ut för oss. Det passar oss båda bra för jag slipper ha dåligt samvete när Minus ska dragtränas och Nixo får ensamtiden han förtjänar och en långpromenad utan koppel.

 

Är det skillnad på att äga en hund och en häst när man har tävlingsambitioner?

Jag har vänner med hästar. En av dem vet jag aldrig skulle sälja sin häst. Hon har inte heller ambitionen att tävla utan det är hennes ridkompis. Jag tror det är skillnaden.

 

Borde vi hundmänniskor vara hårdare i våra krav?
Borde vi göra oss av med hundar som inte passar in?
Jag vet långdistansförare som säljer hundar som inte passar. De kan helt enkelt inte bli stående med djur som inte pallar trycket eller som inte passar i spannet.

Men vi vanliga dödliga hundägare....gör vi rätt som behåller djur som inte passar in till hundra procent? Vi anpassar oss efter djuret istället för att göra oss av med henne/honom.

 

Jag brukar säga att jag aldrig kan äga en tävlingshäst. För jag hade aldrig kunnat sälja min kompis för att han/hon inte lever upp till mina förväntningar. Lika lite kommer jag bli en storuppfödare av hundar som säljer de som inte passar in i mitt spann.

 

Jag ses nog som vek av vissa. Men jag ser bara en massa kärlek.
Jag har två kompisar, mina bästa kompisar som jag har tagit ansvar för.
När de kom så lovade jag att varje dag räknas och att de varje dag ska få en innehållsrik och rolig dag.
Det sätter ganska hårt tryck på en själv vill jag lova. Men den dagen mina bästa kompisar inte finns mer så kan jag iaf med gott samvete säga. Han/hon fick det absolut bästa livet hos mig. Och det är jag stolt över!

 

 

Ja det var en liten tanke som dök upp. Fattar om ni inte orkar läsa haha!!