Dansande sockervadd

Igår kväll när jag hade gått och lagt mig var jag helt säker på att jag idag skulle stänga den här bloggen för all framtid. Jag hade ont i magen och hade fullständig panik efter besöket hos veterinären igår.
Det är nog inte så mycket var jag är nu, utan var detta kan sluta.

 

Den renaste tanken för att stänga bloggen är: Vill jag att andra ska följa Nixo in i döden? Vill jag dela med mig av varje steg som är ett steg närmare det definitiva beslutet? Vill jag själv kunna läsa om stegen mot döden?

 

Ja just då tänkte min hjärna många svarta tankar.
Och det är ok att tänka så....i ett par timmar. Sen får jag snyta mig, grabba tag i mig själv och säga "det är bara att bita ihop för jag vägrar bryta ihop".

 

I blogginlägget förra veckan ställer jag mig frågan hur jag kunde gå från en aktiv tränings och tävlingsmänniska till en promenadmänniska...just då slog det mig inte. Men nu vet jag...jag har sen den 3 februari 2013 levt med en hund som har ett dödshot hängande över sig hela tiden. Hade jag under det här sista året sluppit åka till veterinären för att ta nya prover så hade vi nog kunnat levt ganska normalt. Men alla dessa besök där jag varje gång är nervös i flera dagar innan och efter för vad proverna ska visa, de gör oss sjuka. D
Där och då sa jag att all min energi ska läggas på att ge Nixo det bästa livet han kan få under den tiden han har kvar.

Att där och då göra avkall på det jag brinner för, för att istället slåss mot en sjukdom som försöker ta min bästa livskamrat ifrån mig var inte svårt. Det är fortfarande inte svårt. Men det tär på en, det tär på oss alla tre.

 

Därför är det ok att bryta ihop när man får negativa besked, jag måste få ha mina svarta timmar.

 

För sen slår jag undan tankarna och ger mig ut i kriget igen. Den här gången slåss vi mot en skada, men läka ska den även om vi har oddsen emot oss. Vi SKA vinna!